Attityder på arbetsplatsen

I kursen Individer och grupper i organisationer har vi de senaste veckorna arbetat med temat individer.

Den intressantaste underrubriken att jobba med tycker jag var attityder. Dels är det utmanande att fundera och dissekera ett begrepp som man tidigare tror sig ha behärskat och knappt har reflekterat över, och dels är det intressant att lära sig om arbetsplatsattityder efter att ha arbetat i samma organisation länge – på en arbetsplats där en ifrågasättande attityd till samhället och därav också arbetsgivaren är en självskriven och nödvändig egenskap.

I kurslitteraturen beskrevs något som kallas för psykologiskt kontrakt mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Med det menas en individs uppfattning om villkoren kring det ömsesidiga utbytet mellan individen och arbetsgivaren. Det är ett subjektivt, immateriellt och ordlöst kontrakt, och kan ur arbetsplatspsykologens synvinkel anses vara lika viktigt som det juridiska kontraktet. 

Jag fick en aha-upplevelse då jag läste det, för en av mina närmaste kolleger råkade ut för att det psykologiska kontraktet mellan hen och arbetsgivaren bröts på initiativ av arbetsgivaren. Ett mycket framgångsrikt projekt (med alla relevanta mått mätt) som var hens hjärtebarn lades ner på grund av nedskärningar. Hen upplevde det som ett brott mot det psykologiska kontraktet -  hen hade gjort sitt allra bästa, presterat väl, skapat en succé för organisationen, men ändå lades projektet ner. Min kollega blev deprimerad och var sjukskriven en tid. Hen har aldrig helt och hållet kunnat glömma eller förlåta arbetsgivaren för detta beslut, och först nu förstod jag varför hen tog det så hårt – för att kontraktet bröts.